Psykoanalys & Psykoterapi

divan-lila

 

 

Psykoanalysen grundades av Sigmund Freud (1856-1939) vid förra sekelskiftet och har sedan dess starkt influerat västerlandets kultur. Psykoanalys är både en teori och en behandlingsmetod, en teori om människans själsliv och en behandlingsform av densamma. Det omedvetna antas spela en avgörande roll och  en grundtanke inom psykoanalysen är att föreställningar och mänskligt handlande har en mening, är avsiktligt och kan vara möjligt att förstå. Psykoanalys och  psykodynamisk psykoterapi bygger på sanningssträvan hos såväl analysand som psykoanalytiker.

I Sigmund Freuds och Josef Breuers gemensamt publicerade bok Studien uber Hysterie (1895), Studier i hysteri,  beskrivs hur den psykoanalytiska metoden börjar ta form. Metoden som  Breuers patient kallad Anna O. träffsäkert namnger som ”The Talking Cure”.

Med Freuds bok Die Traumdeutung (1900) Drömtydning  kom genombrottet, berättelsen om människans psykiska villkor fördjupas. I boken beskrivs drömmen som önskeuppfyllelsen av infantila latenta omedvetna önskningar. Önskningar som genom motstånd till att låta dem förbli medvetna förpassats till det omedvetna.  De latenta drömtankarna har genom drömarbetet, främst genom förskjutning och förtätning omvandlats till den manifesta drömmen, den maskerade uppfyllelsen av en bortträngd önskan, och på så sätt  kringgått drömcensuren.

Freud ansåg att drömtydningen utgjorde kungsvägen till det omedvetna, genom drömtydningen kan de borträngda och omedvetna önskningarnas innehåll bli medvetna. Freud fann också  att felhandlingarna och det neurotiska symptomet var underkastade samma paradigm som drömmen,  att även dessa innehöll de bortträngda önskningarna  i förvanskad form, och genom kompromissbildning, tjänar som uppfyllelsen av latenta önskningar, det bortträngdas återkomst.

Bortträngningen är således en förutsättning för symtombildningen. Freud förstod att symtomet är surrogat för något som blev hindrat genom bortträngningen. Symtomen genererar libidinös surrogattillfredsställelse; symtomens uppgift är att tillhandahålla libidinös tillfredsställelse som individen tvingats avstå från i verkliga livet. Symtomet framställer i likhet med drömmen genom förtätning och förskjutning  någonting som uppfyllt.

Det neurotiska symtomet är resultatet av en konflikt mellan libidinösa impulser och bortträngningstendenser, mellan sinnliga och asketiska avsikter. Dessa motsägande krafter försonas med varandra genom den kompromiss som symtombildningen utgör. Symtomet uppstår sålunda som en vanställd produkt av den omedvetna libidinösa önskeuppfyllelsen, som individen på manifest nivå inte igenkänner som tillfredsställelse, utan behäftad med smärta och lidande.

Objekten för barnets kärlek är konsekvent de egna föräldrarna. Freud uppkallade denna infantila böjelse för oidipuskomplexet efter den grekiska myten om kung Oidipus. Föräldrarnas kärleksfulla bemötande av barnet parallellt med deras bestämda nej, gällande både sina egna samt barnets orimliga anspråk ansåg Freud vara avgörande för huruvida barnet kommer att kunna överge sitt oidipuskomplex eller inte.

För att barnet skall ges förutsättningar att uppnå psykisk hälsa, menade Freud det vara nödvändigt att oidipuskomplexet kommit till en lösning. Att barnet och sedemera den vuxne individen, då kan vara del i mänsklig gemenskap, förbinda sig med andra och ha förmåga till arbete och njutning. Om oidipuskomplexet förblir olöst blir individen avskild från mänsklig gemenskap, dömd till ett liv i själslig ensamhet och hänvisad till att erhålla tillfredsställelse på det kringskurna sätt symtomet erbjuder.

Under puberteten ställs den unga personen inför den stora uppgiften att frigöra sig från föräldrarna. Freud skrev, ”Under denna tid måste den mänskliga individen ta itu med den stora uppgiften att frigöra sig från föräldrarna. Först när den uppgiften lösts, kan han upphöra med att vara barn och i stället bli medlem av den sociala gemenskapen. Uppgiften består för sonen i att lösgöra sina libidinösa önskningar från modern för att använda dem vid valet av ett verkligt, främmande kärleksobjekt, samt försona sig med fadern, om han alltjämt är kvar i ett fientligt förhållande till denne, eller befria sig från trycket av faderns inflytande, om han i reaktion mot den infantila upproret råkat underkasta sig honom. Dessa problem ställs var och en inför; det är värt att lägga märke till, hur sällan man lyckas lösa dem på ett idealiskt sätt, det vill säga psykologiskt och socialt korrekt. För neurotikerna lyckas överhuvudtaget inte den lösningen, sonen förblir hela livet igenom under faderns auktoritet och är ur stånd att överflytta sin libido på ett främmande sexuellt objekt. Med vederbörligändring av förhållande kan samma sak bli dotterns öde. I den meningen gälller oidipuskomplexet med rätta som kärnan i neuroserna.”

 

 

Källa: Freud Sigmund, Föreläsningar, Orientering i psykoanalysen [1915-17, 1932] (1996), Band I, Samlade
skrifter av Sigmund Freud, Natur och Kultur

 

Freud arbetade med att vidareutveckla psykoanalysen  och utgav en mycket omfattande litterär produktion och vidareutveckling av psykoanalysen fram till sin död 1939.

Efter Freud har psykoanalysen utvecklats i olika riktningar. Melanie Klein, Donald W Winnicott och Jaques Lacan är några av dem teoretiker vars bidrag i stor omfattning berikat och vidareutvecklat psykoanalysen.

 

Psykoanalys bedrivs enligt praxis 3-5 sessioner per vecka och psykodynamisk psykoterapi 1-2                                           sessioner per vecka.

För beskrivning av psykoanalys på Svenska Psykoanalytiska Föreningens hemsida;
www.psykoanalys.se

 

Inga-Lill Lindström är verksam med psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi                                                                 i Göteborg och Alingsås. Arbetar med vuxna, barn och ungdomar.